ulligatankar

För nio dagar sedan packade David väskan och åkte till Israel/Västbanken för att hälsa på syster Karin. Lika många dagar har jag alltså varit "gräsänka" och lämnad ensam i sticket här hemma.

Trodde det skulle vara SKÖNT med några dagar för mig själv, och slippa... ja allt det där som man retar sig på i vardagen. Men förra söndagen när David åkt kändes det helt tomt här hemma, jag kom mig inte för att göra nånting. Och när jag skulle lägga mig var det nästan omöjligt att sova, för det saknades liksom något. Blev förvånad över denna reaktion, jag har ju levt ensam i en massa år och det har gått bra. Tänk vad man vänjer sig fort vid att vara två!

Nu har det gått ganska bra ändå, efter några dagar vande jag mig även vid denna nya situation. Men idag, när jag fick rusa ifrån min mysiga frukost på balkongen för att kräkas upp alltihop (HATAR att kräkas!) så tänkte jag mellan kräkningarna att jag måste ringa David! Vet inte vad jag tänkte att han skulle kunna hjälpa mig med där han befinner sig vid Galileiska sjön, men jag behövde honom. Kankse ville jag beklaga mig lite, tyckas lite synd om.

Nyttigt att få längta lite, förhoppningsvis kommer jag uppskatta hans närvaro (ännu) mer när han väl är hemma igen.