ulligatankar

Att få sova en hel natt är blott en dröm för en småbarnsförälder (läs småbarnsmamma...pappa sover gott!). Det vet de flesta. Ändå verkar det som att målet för alla ändå är... just det, att få sova en hel natt. Man ojar sig över ständiga uppvaknanden och kan inte förstå vad det är för fel. När det i själva verket är helt naturligt, och kommer gå över i sinom tid.

Kan inte påstå att jag själv är överförtjust i att vakna sisådär en fyra gånger per natt för att amma Georg (vilket har varit fallet de senaste två månaderna). Men jag tänker att det är bara att gilla läget, och tänka att "det går över" (tack för det rådet, Belinda!). Om ett par år kommer jag kanske se tillbaka på de här nattamningarna som ganska mysiga ;-)

Tycker egentligen det är svårare med sömnen på dagen. När är han trött och när är han bara lite uttråkad? När är det dags att söva honom; ska jag vänta tills han är riktigt trött eller sätta honom i selen direkt när han börjar bli lite gnällig? Ska jag ge upp när han gråter i selen och låta honom vara vaken en stund till, eller betyder det bara att han snart kommer somna? Har provat alla möjliga varianter och det som funkar en dag kan vara helt fel en annan dag. Tyckte jag hade fått så bra rutin på Georgs dagssömn för ett par månader sen, men han förändras visst :-)

Nu har jag gott hopp om att få lite bättre ordning på hans sömn efter att ha fått tag på den förträffliga boken "Somna utan gråt" av Elizabeth Pantley (tack igen, Belinda ;-)). Vilken klok kvinna! Och vilka bra och konkreta råd om sömn! Har inte testat hennes "metoder" ännu men fått en hel del kunskap som gör att jag bättre kan förstå Georgs signaler och vad som är bäst för honom! Återkommer när jag vet hur det funkar i praktiken!