ulligatankar

Det där med barn och Gud är inte helt enkelt tycker jag. Samtidigt som de flesta barn tycks ha en naturlig tro på Gud så måste ju ändå Gud och Jesus vara något väldigt abstrakt.

Georg verkar fundera en del på vem den där Gud är som vi ber till varje kväll, men som vi aldrig har sett. Igår hittade han ett kort som han fått i kyrkan, med texten: "Låt barnen komma till mig, himmelriket tillhör sådana som de. /Jesus". Jag berättade vad det stod, varpå Georg tyckte att vi skulle gå dit nu. Till Jesus alltså.

Och ikväll utspelades följande konversation i lekrummet mellan mig och Georg:

G: Varifrån kommer Sonja?
U: Hur menar du då?
G: Varifrån kommer Sonja?
U: Hon kommer från min mage kan man säga.
G. Hon kommer inte från min mage!
U: Nej. Fast först kom hon från Gud, han har ju skapat henne. Han har skapat dig också.
G: Ja. Gud bor i himlen. Då var jag hos Gud i himlen.
U. Ja det kan man säga.
G: Sen ska jag vara hos Gud igen!
U: Ja... fast först får du vara länge här hos oss. Men man kan ju prata med Gud fast vi inte kan se honom.
G: Sen kommer Gud fram, då kan vi se honom!

Tänk att en 2,5-åring kan rymma så mycket kunskap om Gud! Och tänk om han kunde få behålla den där barnsliga, självklara tron in i vuxenlivet!